Bakom en rostig hangar

72-549 28b

Körde bil i Avesta-trakten häromdagen och såg plötsligt en skylt till en flygplats. Visste inte att det fanns en flygplats i Avesta och bestämde mig för att åka dit och titta vid nästa tillfälle jag var i närheten. Tillfället kom idag och det visade sig vara ett idylliskt gräsflygfält, men helt folktomt och det fanns bara ett ensamt flygplan ute.

72-549 28c

Det var en Piper PA-28-140 Cherokee som stod uppställd bakom en bågformad hangar med delvis rostangripet plåttak. Även färgen på Cherokeen såg lite matt ut på sina ställen, men så är det också 45 år sedan flygplanet tillverkades.

72-549 28a

Knappade in registreringsbeteckningen på Transportstyrelsens hemsida och såg med viss förvåning att denna Cherokee inte har varit luftvärdig sedan sex år tillbaka. Utan att på något sätt vilja kritisera den för mig okände ägaren, är det ändå lite tråkigt att konstatera. För även en såpass vanligt förekommande flygplanstyp som denna borde snart stå på tur att bli kultförklarad och uppmärksammas som en flygveteran. Men många flygplan har kommit i luften igen efter många års uppehåll på marken. Låt oss hoppas att det sker även med denna Cherokee.

Annonser

Vattenbombare flög i Sverige redan 1995

72-549-uusjö

Den katastrofala skogsbranden i Västmanland har bland annat riktat fokus på de vattenbombande flygplan som hyrts in från Frankrike och Italien. De har i dag fått stor uppmärksamhet i massmedia, liksom det faktum att det i Sverige inte finns några flygplan med denna förmåga. Men det har tidigare utretts om Sverige skulle anskaffa amfibieflygplan av typen CL-415. Men då får vi gå tillbaka till mitten av 1990-talet.

Letade rätt på några bilder som jag tog 1995-96, i samband med att Räddningsverket hyrde in en Canadair CL-215 för utprovning och som genomfördes i samarbete med Kustbevakningen. Flygplanet  baserades på Skavsta flygfält i Nyköping och flögs med radioanropet ”Skopan”. Den översta bilden är tagen vid Stadsfjärden i Nyköping, där det demonstrerades hur det går till att fylla flygplanets vattentankar.

72-549-UUa

CL-215 konstruerades under 1960-talet och drevs av två kolvmotorer av typen Pratt & Whitney R-2800, med 2 100 hästkrafter vardera. Flygplanet hyrdes in från det kanadensiska företaget Conifair i provinsen Quebec. På bilden ses hur de stora luckorna till vattentankarna är öppna.

72-549-UUt

Så här såg det ut inuti flygplanet, närmast i bild det två stora vattentankarna som totalt rymmer 5,7 kubikmeter vatten.

72-549-215415

Den här bilden togs på Skavsta i maj året därpå. Samma CL-215 var tillbaka, men i bakgrunden ses ytterligare en vattenbombare.

72-549-415

Under sommaren 1996 hyrdes nämligen också denna turbinmotordrivna CL-415 och som till och med var försedd med både Räddningsverkets och Kustbevakningens emblém.

Även om utvärderingen av de två försöksperioderna var positiv, köptes som bekant aldrig någon vattenbombare till Sverige. Men nu är spekulationerna kring en eventuell anskaffning igång i media. Det återstår dock ännu att se om det blir något flygplanköp i framtiden. Kanske modellen med att hyra in förmågan under sommarperioden kan vara en lösning?

Bloggade även om brandsläckning från luften förra sommaren, då om en insats med flygvapnets HKP 10. Inlägget finns här.

Tipsar också om ett tv-inslag från SVT Sörmland som handlar om ”Skopan” 1995, samt en artikel i Södermanlands nyheter.

 

60 år sedan DC-3:an sköts ner

Idag är det exakt 60 år sedan som ett sovjetiskt jaktflygplan av typen MiG-15 sköt ner det ena av det svenska Flygvapnets tre Tp 79 (DC-3). Det inträffade fredagen den 13 juni 1952 då flygplanet, med registreringsnummer 79001, var ute på en signalspaningsflygning över Östersjön. Efter attacken kraschade 79001 i havet och sjönk till botten. Ombord fanns en besättning på åtta man. Av dessa har fyra återfunnits döda på haveriplatsen, medan de övrigas öde fortfarande är okänt.

DC-3:an återfanns av ett privat dykarlag på sommaren 2003, däribland piloten och författaren Anders Jallai. Flygplansvraket bärgades av Försvarsmakten i mars 2004 och transporterades till Muskö-basen, där bilden ovan är tagen en tid senare.

DC-3:ans öde en av Sveriges mest omskrivna och uppmärksammade händelser som inträffade under det Kalla kriget. Eftersom en Tp 47 Catalina som tre dagar senare spanade efter DC-3:an också blev attackerad av sovjetiskt jaktflyg och tvingades nödlanda på vattnet av en sårad pilot, kom detta att bli känt som Catalina-affären.

Försvarsmaktens tekniska utredningsrapport gällande 79001 är också intressant läsning.

Dessa dokument fann jag av en händelse i Svensk Flyghistorisk Förenings arkiv i Stockholm. Här framgår att flygplanet 79001 levererades från den centrala verkstaden CVV i Västerås till F 8 i Barkarby två dagar före julafton 1950 och formellt blev godkänt den 15 januari 1951. Flygplanet var således i tjänst under knappt ett och ett halvt år.

Vraket av DC-3:an finns sedan 2010 utställt i Flygvapenmuseum på Malmen. Intill finns en utställning som utförligt beskriver händelserna under de dramatiska junidagarna 1952. Hela denna avdelning av muséet är enligt min uppfattning skickligt och stämningsfullt utförd. När man betraktar det svårt sargade flygplansvraket är det svårt att inte bli känslomässigt berörd av denna tragiska händelse. Mina tankar går till besättningen och deras anhöriga, särskilt idag.